idaliindberg

Det är nästan så att jag har glömt bort att jag har en blogg. Men jag har inte känt något behov av att skriva så. Jag hade i alla fall tänkt börja skriva igen men med mest fokus på cheerleadingen. Tänkte att ni få läsare som är kvar ska få ta del av några av mina tankar och funderingar kring att vara tränare och aktiv i samma lag. 

 

Min tränarkarriär drog igång på allvar i höstas, före det hade jag bara varit tränare för ett träningslag med galna miniorer. Men när Stingrays förra tränare, Johanna Sundqvist bestämde sig för att sluta till säsongen 2013-2014 blev jag tillfrågad att ta över rollen som tränare för Stingrays. Johanna hade fått en så stor roll i våra liv så det kändes tungt att fortsätta med cheerleadingen när hon slutade. Det tog flera månaders fundering innan jag tillslut tackade ja.

 

Det har varit ett år fullt av upp och ner gångar, och det är inte bara en gång jag velat ge upp och bara lägga ner med cheerleadingen för alltid. Att plötsligt bli tränare för ett lag som man själv varit aktiv i sedan man började cheerleading och att fortsätta vara aktiv i det men samtidigt vara tränare är nog det svåraste jag har gjort. Jag var tvungen att få laget att inte längre bara se mig som en i laget, utan nu få dem att se mig som en tränare som man kan respektera och lita på. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det har varit en stor utmaning. 

 

Flera veckor före tävlingar låg jag sömnlös på nätterna, med huvudet fullt av tankar och oro. Oro för att inte uppfylla folks förväntningar, oro för att laget inte skulle klara pressen, man kan säga att allt som skulle kunna gå fel på tävlingar var det enda jag tänkte på under nätterna. 

 

Många träningar önskade jag att jag hade valt att bara varit tränare. Det kändes och känns fortfarande som jag hade kunnat hjälpa laget mer då, men samtidigt så är cheerleading något jag verkligen brinner för och jag har inte tänkt offra min egen dröm när det finns en lösning, även om det inte är den lättaste vägen ut. Jag har alltid tänkt att jag senare när jag själv inte är aktiv längre kunde bli tränare, nu kom den tiden lite tidigare än jag tänkt men det är bara att ta vara på det här tillfället och göra det bästa man kan för att det ska bli så bra som möjligt. 

 

Det har såklart funnit många bra stunder också, jag har fått lära känna laget på ett annat sätt. Jag har sett utveckling från en helt annan synvinkel och jag har fått känna stolthet som aldrig förr. När vi började säsongen i höstas kunde vi knappt göra de saker som krävdes för att kunna tävla i den klass vi ville tävla i och nu kan vi dem i sömnen och vi slutade som trea i Sverige dessutom! Det är något jag kommer kunna leva på resten av mitt liv, jag är så stolt över alla i Stingrays som har gjort det här året möjligt. 

 

I slutändan kan jag säga att det var värt det, allt var värt det. Alla sömnlösa nätter, all stress, alla tårar har varit värda den känslan som jag hade när vi åkte hem från Nyköping i maj. Dessa 17 tjejer har gjort mig bättre, bättre på cheerleading, bätre tränare och en mognare människa. Placeringarna vi fått i år har varit ett plus på allt och som en bekräftelse på att allt jobb har varit värt det. Jag skulle inte ändra något med det här året även om jag fick. Visst hade det varit skönt ifall allt alltid hade gått som planerat men så är det aldrig och det är när det är som jobbigast man växer och lär sig uppskatta allt på ett annat sätt. Jag har fått en nyförälskelse i cheerleadingen som sport och det tackar jag laget för. 

 

Nu har vi sommarlov, men vi kommer att ha lite sommarträningar ute några gånger för att sedan till hösten vara redo för en ny spännande säsong. Jag har redan massor av spännande planer för oss, 2014-2015 kommer bli fortsättningen på den här underbara resan.